En hyllning till det nära och enkla

Vi är halvvägs in i mars när jag sätter mig ner för att skriva den sista krönikan i denna tidning. Många krönikor har det blivit genom åren för Kungsbacka Posten först och senare Kungsbacka Nytt, med tema som pendlat mellan stort och smått. Kanske mest ”smått” om man med det menar att det handlat om nära relationer och vardagssituationer, snarare än de riktigt stora samhällsfrågorna. Men ofta är det just den ”nära världen” som vi inser betyder allra mest, när vi av olika skäl tvingas att reflektera över vad som är riktigt viktigt i livet. Så jag står för det. När jag började skriva krönikor var jag nyinflyttad till Kungsbacka och gav mig glatt ut på expeditioner för att upptäcka olika smultronställen, via cykeln, eller när jag varierade mina löparrundor. Och kanske är det just fascinationen inför naturupplevelser i kombination med någon fysisk aktivitet, som jag återkommit till allra oftast. Små enkla nöjen som får mig att må bra.

Så är det även nu, när jag njutit av en solig helg i skrivarstugan, med tillhörande promenader, löparrundor och till och med lite trädgårdsarbete. Även om det är tidigt på våren, så kan man ju alltid gå runt med sekatören och rensa bort lite gammalt och visset. Fantisera om hur det kommer att se ut när allt tar fart och växer. För nu har jag ju även en ny trädgård att gå på upptäckarfärd i, så det skall bli så spännande att se vad som kommer upp denna första vår i ”farmors skrivarstuga”. Till de spirande vårkänslorna hör även att pilla ner de första fröerna i små krukor med såjord och ställa med plast över i ett soligt fönster. Att då och då titta till dem och till slut upptäcka att några tagit täten och börjat växa. Förra helgen skördade jag de sista purjolökarna direkt från kökslandet till fisksoppan. Lagom till Vasaloppets målgång kalasade vi på julens sista lussekatter och lite senare var det dags att skola om vårens första plantor. Cirkeln är sluten, eller processen pågår snarare. Det är väl detta som är så trösterikt med naturen. Mycket kan ändra sig i våra liv, både arbetsmässigt och privat, men årstiderna avlöser varandra och naturen fortsätter sitt kretslopp som om inget hänt.

Inför sommaren finns ännu inga resplaner, utan jag känner mig som tjuren Ferdinand, om än lite mer rörlig kanske. Att få gå runt och ”skrota” i dessa båda trädgårdar och att utan särskild planering kunna umgås med mina barnbarn, springa, bada eller hänga cyklarna bak på bilen och göra en utflykt till något smultronställe i Halland eller Bohuslän.- Det fyller mitt hjärta med förnöjsamhet och vardagslycka. Nöjd över att min dröm gått i uppfyllelse, så nu vill jag helt enkelt bara njuta av det!

För övrigt… har jag denna helg också fått rå om mitt minsta barnbarn Iris, som snart är ett år, utan mor, far eller storebror. Han anser sig nog annars, med viss rätt, ha ”första tjing”. Så det är bra med lite ”egentid” med varje barn ibland, även om damen ifråga var lite skeptisk till hela arrangemanget inledningsvis. Så farmor får jobba på det helt enkelt!

Lika som bär

Jag sitter i skrivarstugan och laddar för veckans krönika. I rummet intill har sambon rullat ut en schackrutig matta, som snart skall bilda basen i ett nyrenoverat badrum. Full av beundran över min händige sambo, gnolar jag lite på skoj ”Åh, ni fantastiska män som vet hur man angör en brygga.” Mattan bildar även en passande spelplan för dagens kröniketema, fast de män som tagit plats på denna schackbräda är långt bortom min beundran!

Jag läste nyligen en artikel, där den ryske journalisten Aleksey Kovalev gav råd till sina amerikanska kollegor, och visade på skrämmande likheter mellan Trump och Putin, i deras sätt att hantera massmedia. Jag har själv tänkt i liknande banor, så det var som en aha-upplevelse att ta del av Kovalevs olika exempel. Jag vill gärna tro att Trumps olika schackdrag efter sitt tillträde i Vita huset, är så känslostyrt, ogenomtänkt och dessutom behäftat med uppenbara lögner, att det sammantaget skulle bilda snubbeltrådar som förr eller senare får honom på fall. Men enligt Kovalev är detta allt annat än en ogenomtänkt strategi. Det är snarare ett uttryck för en mycket medveten manipulativ styrning, som i mina öron låter hästlängder bortom en av världens största demokratier.

När Trumps kommunikatör myntade det skrämmande uttrycket ”alternativa fakta”, så kom jag tänka på Tage Danielssons berömda monolog om sannolikhet, apropå de bortförklaringar som gjordes efter olyckan i Harrisburg. Det är lätt att fastna i fällan att ägna så mycket tid och uppmärksamhet åt de lögner/alternativa fakta som slängs ut likt fotanglar i Trumps krig mot massmedia, att man glömmer bort att det tar fokus från andra viktiga frågor. Kovalevs råd till sina amerikanska kollegor är därför att ägna rimligt mycket tid till att faktagranska, men att heller inte glömma bort att fokusera på det han inte säger och rapportera om det. Där finns de viktiga frågorna.

Jag tror det ligger skrämmande mycket i hans analys, och jag försöker omsätta det till ett rimligt förhållningssätt för egen räkning, när de senaste nyheterna från Trumps olika dekret, får mig att vilja stänga av alla nyhetsflöden och ägna mig åt första bästa verklighetsflykt, för att inte bli helt ”galen”. För många kan säkert Melodifestivalen vara en sådan paus från vardagen. Jag missunnar ingen detta tillfälle till glitter och glamour, men det fungerar dåligt för min del. Under de veckor/månader detta pågår får jag väl ägna mig åt annat och hoppas på att den mediabevakning som detta evenemang skapar, även skall ge utrymme till annat. Det kommer säkerligen att finnas fler frågor att ställa.

För övrigt… vill jag rekommendera en underbar film från danska TV4. Den visade ett socialt experiment, som först delar in människor i olika fack för att sedan ställa helt andra frågor om gemensamma nämnare, som skapar nya grupperingar och relationer. Bortom polarisering och motsättningar är vi som människor mer lika än vad vi tror!

Ett gott nytt 2017

Det är nyårsafton och jag sitter i min skrivarlya och tittar ut över ett blåsigt landskap. Att på nyårsafton skriva nästa års första krönika, ger anledning till eftertanke. Vilka var de viktigaste ögonblicken i året som gick och vad hoppas jag på nästa år?

Jag har jobbat i mellandagarna, men nästan inga möten, få telefonsamtal och en ganska stillsam mailkorg, har gett mig möjlighet att i lugn och ro ägna mig åt ett större skrivarbete. Det handlar om en kunskapssammanställning om vad som vill till för att människor skall trivas, utvecklas och må bra på jobbet. För det finns kunskap. Utmaningen är snarare att omsätta den i praktiken, som samtidigt brottas med så många andra utmaningar, inte minst inom hälso- och sjukvård. Men för att kunna behålla kompetent och engagerad personal och rekrytera nya, så måste vi agera för en bättre arbetsmiljö, där man som medarbetare får förutsättningar att vara och göra sitt allra bästa.

Att göra en sådan sammanställning av aktuell forskning och dokumenterat goda erfarenheter av att omsätta denna, var mitt allra första uppdrag som nyanställd på vårt forskningsinstitut för precis 11 år sedan. Nu är det den tredje omarbetade versionen jag arbetar med, och jag kan förstås inte låta bli att tänka på den utveckling som varit, men allra mest på de utmaningar och helt nya möjligheter som finns, för att åstadkomma en förändring. När det psykiska ohälsan ökar kan det tyckas som en klen tröst att det finns mycket kunskap att luta sig mot. Ändå är det där jag hämtar kraften. I tron på att chefer med bättre förutsättningar, tillit och stöd kan få möjlighet att utveckla både verksamhet och medarbetare. Så yrkesmässigt ser jag tillbaks på ett år där jag varit än mer involverad i långsiktigt utvecklingsarbete från teori till praktik, och det tillsammans med nya, unga, pigga och härligt kreativa kollegor, en arbetsmiljö med hög ”positiv smittorisk”.

Privat kan jag också se tillbaks på ett rikt år, där drömmen om ”farmors skrivarstuga” gick i uppfyllelse, och där just dessa barnbarn var för sig, står för årets viktigaste händelser. Men i betraktelsen av vad som betytt mest, så finns förstås också händelser som påminner om livets skörhet, att inget är självklart eller kan tas för givet. En utblick i världen och viktiga skeenden i världspolitiken kan också få mig att tappa andan. Så hur skall jag göra, för att klara av att ha kvar en positiv grundton och energi att göra mitt bästa i det som är möjligt? Ja, det får jag nog grubbla vidare på, men min grundinställning är ändå att vi alla kan göra NÅGOT, genom vårt sätt att möta andra människor. Att inte låta tillfället gå förbi, för att jag är allt för upptagen av mina egna bekymmer eller ägnar mig åt annat som slentrianmässigt tar min uppmärksamhet. Det är nog det närmaste nyårslöfte jag kan komma. Med det önskar jag alla krönikerläsande vänner ett riktigt gott 2017!

För övrigt… ser jag fram emot att på årets sista dag tillsammans med mellanbarnbarnet Edgar besöka min föräldragård i norra Bohuslän för att beundra storslagna tjurar och lyckliga hönor och omges av nära och kära. Det är vad jag kallar ett viktigt ögonblick.

 

Nu ska vi tänka negativt

Nej jag har inte genomgått någon plötslig personlighetsförändring. Min grundton är nog snarare det motsatta. Ibland får jag höra att jag är ”tröttsamt positiv”. Rubriken fann jag i en tidningsartikel som handlade om en kurs, som snabbt blev fulltecknad. Att tänka negativt är det nya svarta, säger kursledaren som menar att det behövs en motkraft till ”det positiva tänkandets tyranni”, som hon menar blivit en farlig samhällsnorm. Om positivitet anses liktydigt med att det inte finns plats att samtala om och reflektera över svårigheter, sorger, ilska och annat som tynger oss, då håller jag absolut med. Jag har alltid haft svårt för normen att ”hälsan tiger still” och ”det man inte pratar om, det finns inte”. Tvärtom, om jag inte får dela mina våndor med andra människor, så växer det sig mycket större. Och ibland behöver vi verkligen få älta saker och ting, så då gäller det att ha nära vänner och livskamrater, som står ut med att höra mina mörka tankar gång på gång.

En annan invändning som jag ofta stöter på i mitt arbete är hur ett hälsofrämjande förhållningssätt ibland kan uppfattas som att man bara får tänka positivt, att inte ta upp problem på en arbetsplats t.ex. utan bara tänka på lösningar. Vilket inte är sant! Däremot kan det vara ett värde i att komplettera det vanliga letandet efter problem och hinder, eller risker som det ofta handlar om i arbetsmiljösammanhang, till att även samtala om det önskade läget och att lyfta fram det på en arbetsplats som fungerar bra, som vi behöver värna om. För jag skulle snarare säga att det negativa har lättare att ta plats än det positiva.

Det finns forskning som visar att en grupp där det råder balans mellan olika perspektiv som berättande och lyssnande till exempel och där man har ett positivt samtalsklimat, är mer effektiv. Om man i gruppen har en samtalskultur som gör att man raljerar över ”dumma idéer”, trycker till dem som kommer med förslag och använder cynism, sarkasm eller nedlåtenhet i sin kommunikation, så skadar det både samtalet och verksamheten. Ett positivt samtalsklimat handlar snarare om att visa varandra respekt och omtanke, att samtala på ett sätt som uppmuntrar och stöttar och gärna ge positiv feedback. Att kritisera, men med ett gott uppsåt, att vilja hjälpa till och förbättra och gärna använda humor och skratt, men inte på någon annans bekostnad. Med ett sådant klimat vågar man ta ut svängarna lite mer, så det låter logiskt att det gör gruppen mer effektiv. ”Det positiva tänkandets tyranni”, skulle väl i detta sammanhang handla om att föra fram en ”glättad” och silad information eller att inte tillåta kritik, att undanhålla problem eller sopa dem under mattan. Och det har jag aldrig trott på! Så det kanske inte är så olikt mina egna tankar ändå! Det kan vara uppfriskande att ifrågasätta det förgivettagna ibland, så långt är jag med.

För övrigt… så ser jag tillbaks på en härlig helg med födelsedagsfirande. Att få en röd stjärtlapp i present på sin 62-årsdag känns inspirerande. Se upp i backen!

Tid att tända ljus

Klockan är tio på förmiddagen denna söndag i oktober när vi svenskar går över till vintertid. De flesta använder nog den extra timmen till att sova, men jag vaknar som regel tidigt även om det inte är nödvändigt och alldeles oavsett vad EU har bestämt. Därför känns det som om jag redan hunnit med ett halvt dagspass när jag sätter mig ner för att skriva. Det har varit långhelg i ”farmors skrivarstuga”. Först fick ”farmorsdelen” sin dos, då Alvar 4 år, gjorde mig sällskap i trädgårdsarbete, på upptäckfärd och med övernattning. Det var en härlig invigning av något som jag hoppas skall bli en återkommande vana.

Idag är det dags för nästa invigning – av skrivarstugan. En av de saker som snurrade runt i huvudet denna tidiga morgon, var att jag inte var helt nöjd med resultatet av den dyna till pinnsoffan, som jag färdigställde igår kväll. Alla som ägnar sig åt hantverk av något slag, vet att en sådan känsla blir som en sten i skon eller i detta fall en söm. Det blir inte bättre förrän ”stenen” är borttagen och sömmen uppsprättad och åtgärdad. Därför använde jag de mörka morgontimmarna till detta och kände mig betydligt bättre till mods, när jag gav mig ut på löparrundan i ett frostigt höstlandskap där solstrålarna börjat skina på kvarstående löv och spegla sig i det stilla vattnet. Vid frukosten lyssnade jag till en intervju med längdskidåkaren Johan Olsson, som förstås också varit ute på en träningsrunda. Hans tips var att ladda ned en spellista med lugn, nästan meditativ musik och att på träningsrundan höja blicken och njuta av landskapet, inte bara ”plåga sig framåt”. Det låter helt i min smak. Jag skulle aldrig klara av att springa på ett löpband, för jag behöver naturupplevelsen och variationen för att få extra energi. Och jag behöver tanka ljus, särskilt nu när det är mörkt både när jag cyklar till och från jobbet. Det känns lite tyngre för varje år detta mörker, så jag måste bjuda till, eller bjuda motstånd om ni så vill, för att inte tyngas ned.

”Bättre tända ett ljus än förbanna mörkret” sägs det. Lätt att tillämpa i det lilla, men svårt att greppa i en värld där mörker och hat sprids, till synes starkare än det goda ibland. Hat och misskreditering präglar presidentvalet i USA. Det är svårt att förstå det politiska klimat som möjliggör detta och jag oroar mig för dess innebörd, oavsett valutgång. Det är som ett krig, som ju aldrig har några riktiga ”vinnare.” Även om freden kommer som en seger, så finns inte minst de mentala såren kvar. Så även om inte Donald Trump blir president, så har miljontals människor lagt sina röster på ett budskap som snarare bygger murar än tillit. Och precis som i all mänsklig samvaro tar det tid att bygga tillit, men sorgligt snabbt att rasera.

För övrigt… så tände jag igår det första ljuset på graven. Idag vill jag tända ett ljus för alla som lever och kämpar i det stora och lilla. Ett  ljus för kärlek, hopp och tillit. Det behövs!

Äntligen!

Drömmen om ett fritidsboende i mina gamla hemtrakter i Ljungskile, nära barn och barnbarn, har äntligen blivit av på riktigt. Från köp till tillträde var det över fyra månader, så det kändes lite overkligt ett tag. Men på samma sätt som det är en vits med att en graviditet tar lite tid, så att man som väntande förälder hinner förbereda sig, har väntans tider för oss kommit väl till pass. Gamla möbler har köpts in eller plockats fram, och garaget har varit snickarverkstad under lång tid. Barnen har bidragit med sådant de fått över och jag har tackat och tagit emot. På flyttdagen var hela familjen involverad. Vuxna som kånkade och bar och barn som upptäckte nya möjligheter för lek och äventyr, glädje och förväntan, stoj och stim och mat som dukades fram på plastservisen i picknickväskan. Jag kände mig omtumlad, lite pirrig men väldigt lycklig och nöjd!

Första morgonen i nya huset återtog jag delar av min gamla löparrunda längst med vattnet och kunde inte motstå impulsen att göra en avstickare och prata några ord med barnbarnen, mitt i morgongröten. Bara för känslan att det nu var möjligt. Vi kunde även ta en paus i fixandet för att följa med Alvar, fyra år till förskolan, som hade öppet hus. Nära och spontant! Precis vad jag hoppats på och längtat efter. Visst har vi jobbat intensivt med målning, tapetsering och allt annat som skall göras, men det viktigaste av allt är att detta skall vara en plats för avkoppling och lek, både för stora och små.

Jag blev så lycklig när jag upptäckte att det i bodarnas många skåp och lådor hade de gamla ägarna lämnat kvar olika ”skatter”. När mina pojkar var små älskade de att leka i en sådan bod hemma hos sin mormor. Det gällde att packa ner kläder för olja och rost, men oj vad roligt de hade! Så jag hoppas att ”farmors bodar” skall bli roliga lekplatser. Igår när Alvar och jag gick på upptäcksfärd på tomten upptäckte han att man kunde kila in under husen. Även där fanns det gott om ”skatter, i lagom höjd för en nyfiken 4-åring. Själv längtar jag efter att få gå på skattjakt i den vildvuxna trädgården. Inte minst att så här i hösttider gräva upp och flytta perenner. Den ”leken” kan jag roa mig med länge!  

Detta kan bli ett hus för många olika ändamål, men ett sådant har varit att det skall bli en plats där jag kan dra mig undan alldeles ensam för att skriva. Projektet har därför haft arbetsnamnet ”farmors skrivarstuga”. Nu är skrivbordet på plats vid fönstret, med utsikt över Havstensfjorden, ännu oinvigd, men bara tanken på min skrivarvrå som en lustfylld möjlighet gör mig lycklig.

För övrigt… så ligger Swede Hollow just nu på mitt nattygsbord. Den skildrar en annan historia om svenska Amerikaemigranter, än den vi brukar få höra. En historia som upprepar sig idag, fast nu är det vi som kan ta emot. Tänkvärt med perspektivbyte!

 

Skapa öar i vardagen

Semestern är slut för de flesta. Arbetets vardagsrutiner återupptas, nya scheman och tider för barnens fritidsaktiviteter delas ut och ibland är det nya faser i barnens utveckling som innebär växlingar i roller och familjevanor. De första höstmånaderna är ofta en tid av anpassning och övergång. På jobbet, som handlar om stressforskning, är det ett säkert tecken på att höstterminen är i antågande när media hör av sig efter goda råd ”att hantera ångesten när man skall tillbaks till arbetet”. Lika säkert som att vi i början av sommaren får frågan om hur man skall göra för att undvika ”semesterstress”.

Båda frågorna får mig att vilja protestera, för hur har det blivit så att semestern, som ger oss möjlighet till återhämtning istället blivit ännu ett projekt? När vi kanske allra mest skulle behöva oplanerad tid, utan så mycket krav. Och visst tar det emot att åter behöva ställa klockan och inruta sig i vardagslunken, efter semesterledighet. Hjärnan kan kännas lite seg till att börja med, och kroppen gör motstånd men – det går över! Det gäller kanske att vara lite snäll mot sig själv och inse att på samma sätt som det kan ta tid att varva ner kan vi behöva lite tid att varva upp. Semesterkänslan är trots allt färskvara, så vi behöver se till att få återhämtning inte bara under semestern utan året runt. Inte heller bara på helgen utan även under veckan. På jobbet kan det handla om allt från att växla arbetsuppgifter och att ta vara på möjligheter till korta raster och kanske en lunchpromenad, en vana som kommer att vara ännu viktigare att hålla fast vid, när vi behöver tanka dagsljus mitt på dagen. Jag är förunnad att ha min arbetsplats nära Botaniska trädgården och Ängårdsbergen, men jag måste ändå göra ett medvetet val för att lunchpromenader och ibland löparrundor skall bli verklighet.

Vilka förutsättningar vi har till att få till återkoppling i arbete och på fritiden varierar förstås oerhört. Så det gäller att ha fantasi och tillsammans med övriga i familjen hitta det som passar när det gäller fritidens återhämtning. Kanske borde vi skapa oss ”öar i vardagen”, som ger oss vila från det som annars upptar våra sinnen och ägna oss åt något lustfyllt, som får oss att må bra helt enkelt? Komma igång att träna igen, eller hitta en ny form som gör att det känns roligare. Det är precis rätt tid för det nu när alla träningsanläggningar startar med höstscheman. Eller göra något annat som du mår bra av. Jag är nog en utpräglad vanemänniska, som år efter år fortsätter med mina löparrunder, att cykla till och från jobbet, pyssla i trädgården och läsa böcker men jag behöver också fylla på med något nytt för att det inte skall kännas allt för förutsägbart. I höst har jag återupptagit skivstångsträning som känns roligt igen och inte minst gör mig väldigt gott.

För övrigt… så planerar jag för att inreda ”skrivarlyan” som jag tror kommer att vara just en sån ö i vardagen som jag kan behöva för att orka och må bra. Det ser jag fram emot!